Detta med att skriva dagbok är inte riktigt min grej , jag tycker att tiden inte räcker till och att jag inte har så mycket att berätta, förutom när jag blir ilsk eller förfördelad. Vara försynt och tystlåten har jag bara varit som barn av rädsla och förtryck. Jag anses väl idag som obekväm då jag säger vad jag tänker och tycker utan för den skull sakna empati och ödmjukhet.

Nåja nu har jag förstått av mina medlemmar av klubben Mor i skogen saknar mina bloggar och allt som rör sej runt min person. Och det vill inte säga lite, jag är smått galen sanslös och ibland hämningslöst vild. Men att detta av ålder nertonats lite så har jag kanske blivit lite lat  och orkar inte lägga ner så mkt energi på allt dumt som  finns runt ens  person och liv. Att jag genomgått ganska mkt skit genom åren har ju gjort den jag är idag och jag får fortfarande smällar  men reser mej snabbt  upp , helst nu när jag är lättare så där en 50 kg på ålderns höst.

Jag har i dagarna varit på sjukhuset fram & åter för lite tester av mitt hjärta och fått apparatur för att mäta långtids EKG på mej då man hittat förmaksflimmer som stökar ordentligt och det är detta jag bara måste berätta om, eller runt vilket visar att man må bjuda på sej själv.

När jag kom till sjukhuset i går så hade jag ( och Lasse) läst på kallelsen att jag skulle vara(trodde jag ) på avd,97 jag blev inlagd på  när detta började med hjärtat igen. Men så  var det nu inte för jag hade inte läst allt som stod på pappret och därför var jag först på avd och blev efter utredda misstag sänd ner till fyslab.

Och här börjar min historia. In kom jag till receptionen med andan i halsen då jag skulle varit där 09.00 och kl. var nu 9.20 vilket den surmulna damen påpekade för mej vilket fick mej att säga, du jag kommer inteförsent jag kom fel och har varit här sen kl 9 – varpå damen glor på mej ringer upp den person som ska sätta på mej apparaturen och hon fräser ngt i luren ohörbart dock  men kom ut men en farlig fart och ropade på mej . Sur som en ättiksgurka, förmodligen bitter på livet ovanpå det. Men jag sken som en sol och tänkte att här får man nog hålla sej på mattan,  och det gick tror ni –nä nä ,inte jag inte, så jag babblade på om trafiken väder och lamslagenheten hos människan och kollektivtrafiken i detta kaos  men hon bistod bara med ett stoneface och kommentaren att jag allatycks vara sena idag och jag är den som blir drabbad av det  … ddddddddaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ho cares, det är hennes jobb till kl !700 fömodligen  så det är bara att le mot patienterna och vara trevlig, vad hade hänt om jag varit ngn annan  liten varelse osäker och rädd , det hade inte varit kul

Men efter en stund så lyckades jag trampa på rätt tå för hon började mjukna och prata och var faktiskt riktigt trevlig de sista tio minuterna hon visade ett papper där jag skulle notera aktiviteterna hemma och under natten ( ja ja inte dom akt, utan den vägen för toa besök o dyl . men som sagt det finns brokiga får i vår herres hage .

 

Och då kommer jag osökt till FÅR,  ni vet cheap…

Eftresom jag glömt pappret hemma lovade jag att scanna det och sända det per mail till den unga  dam som idag tog hand om mej ,frigjorde mej från apparturen tack för all hjälp Martina du var en skön upplevelse precis det jag är van att uppleva på DANDERYDS SJUKHUS. Vilket jag också gjorde med ett undandtag. Jag scannade fler dokument samtidigt och glömde naturligtvis trycka på klar knappen mellan dokumenten, haha ha å´´´vad var det som nu  var så kul .JO jag scannade ett dokument som skulle till TELE 2 Support till en gullig röst jag pratat med tillhörande en kille, ung förmodar jag  vid namn Mattias samtidigt  som de papper som skulle till sjukhuset. He he he he, jo visst, Mattias fick ALLA PAPPER  så  support på TELE 2 har nog legat i skratt kramp över vad jag noterat om mej själv under ett dygn varpå jag kände nödgad att maila och förklara vad  jag gjort, och det till en komplett främling, men kul hade jag under tiden jag skrev och vred mej själv i skratt så tårarna rann för detta är såååå typiskt  mej det är ytterligare ett bevis på att jag är jag och jag är Mona,

 Å´då måste jag bara få skriva i de sista raderna för idag jag gjorde ett intressant möte via tv idag( i programmet efter tio med Malou von Sivers)   med min, nu stora idol BJÖRN RANELID å´´´ vilken man, människa och författare har sett honom vid ett par tillfällen på tv och fascinerats av vilken ljuvlig människa ,en empatisk ödmjuk och egotrippad man som står med båda fötterna på jorden och står för det oj sånt går jag igång på och jag skulle ge mycket för att få hans nya bok signerad och komma i kontakt med honom då jag i sista ordet hörde att han vill hjälpa gymnasieelever som vill författa och som hanterar mobbing och utsatta barn i samhället vilken otrolig  godhjärtad man .

Vi har ju en liten författarina i hemmet ett begåvat stycke bonus barn ( förlåt Ragnhild att jag lånar din unge) som får vem som helst att tappa hakan av hennes vilja att göra ngt av sitt liv. Under tio månader har vi bara gått från klarhet till klarhet och allt jobb har hon själv gjort men vi står bakom och håller i till vingarna torkat och hon kan flyga själv,

Under trettio år har vi haft flickor som kommit och gått vissa varit längre än andra,

 Kan inte tänka mej en middag utan ”VÅRA” flickor och deras dråpliga komments hör här , äldsta flickan frågar mej . Mona om du fick vara en av alla hundar här hemma för en dag  vilken hund skulle du vilja vara. Snabbt utan tanke.TOFFLAN för hon är med överallt flyger över bord och bänkar stjäl mat som en korp och tar konsekvenserna av det magont som blir efter en chockld ask av modell större  den hunden är min idol också helt galen orädd och har grav AD HD vilket är ett måste för att regera i denna fyrfota flock kunde hon så skulle hon likt en ödla gå på två ben då man ser mer och inte missa sså mkt i livet…, men varför säger tösen, hon är ju aldrig mätt  och belåten, nä det var ju just det , inte jag heller för.  Dom är sååå ljuvliga nu är de två kvar en 18 åring och en 16 åring och fy för den lede den dagen de vill flytta ur sitt bo, å´vad jag önskar jag vore en skata ,  ja för de barnen håller sej runt föräldrarna länge och lever ofta i nya par där de föds .gode tid vilken stor gård vi skulle ha hur många hus som helst. Men alltför mina flickor och hundar.