Detta med att skriva dagbok är inte riktigt min grej , jag tycker att tiden inte räcker till och att jag inte har så mycket att berätta, förutom när jag blir ilsk eller förfördelad. Vara försynt och tystlåten har jag bara varit som barn av rädsla och förtryck. Jag anses väl idag som obekväm då jag säger vad jag tänker och tycker utan för den skull sakna empati och ödmjukhet.

Nåja nu har jag förstått av mina medlemmar av klubben Mor i skogen saknar mina bloggar och allt som rör sej runt min person. Och det vill inte säga lite, jag är smått galen sanslös och ibland hämningslöst vild. Men att detta av ålder nertonats lite så har jag kanske blivit lite lat  och orkar inte lägga ner så mkt energi på allt dumt som  finns runt ens  person och liv. Att jag genomgått ganska mkt skit genom åren har ju gjort den jag är idag och jag får fortfarande smällar  men reser mej snabbt  upp , helst nu när jag är lättare så där en 50 kg på ålderns höst.

Jag har i dagarna varit på sjukhuset fram & åter för lite tester av mitt hjärta och fått apparatur för att mäta långtids EKG på mej då man hittat förmaksflimmer som stökar ordentligt och det är detta jag bara måste berätta om, eller runt vilket visar att man må bjuda på sej själv.

När jag kom till sjukhuset i går så hade jag ( och Lasse) läst på kallelsen att jag skulle vara(trodde jag ) på avd,97 jag blev inlagd på  när detta började med hjärtat igen. Men så  var det nu inte för jag hade inte läst allt som stod på pappret och därför var jag först på avd och blev efter utredda misstag sänd ner till fyslab.

Och här börjar min historia. In kom jag till receptionen med andan i halsen då jag skulle varit där 09.00 och kl. var nu 9.20 vilket den surmulna damen påpekade för mej vilket fick mej att säga, du jag kommer inteförsent jag kom fel och har varit här sen kl 9 – varpå damen glor på mej ringer upp den person som ska sätta på mej apparaturen och hon fräser ngt i luren ohörbart dock  men kom ut men en farlig fart och ropade på mej . Sur som en ättiksgurka, förmodligen bitter på livet ovanpå det. Men jag sken som en sol och tänkte att här får man nog hålla sej på mattan,  och det gick tror ni –nä nä ,inte jag inte, så jag babblade på om trafiken väder och lamslagenheten hos människan och kollektivtrafiken i detta kaos  men hon bistod bara med ett stoneface och kommentaren att jag allatycks vara sena idag och jag är den som blir drabbad av det  … ddddddddaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa ho cares, det är hennes jobb till kl !700 fömodligen  så det är bara att le mot patienterna och vara trevlig, vad hade hänt om jag varit ngn annan  liten varelse osäker och rädd , det hade inte varit kul

Men efter en stund så lyckades jag trampa på rätt tå för hon började mjukna och prata och var faktiskt riktigt trevlig de sista tio minuterna hon visade ett papper där jag skulle notera aktiviteterna hemma och under natten ( ja ja inte dom akt, utan den vägen för toa besök o dyl . men som sagt det finns brokiga får i vår herres hage .

 

Och då kommer jag osökt till FÅR,  ni vet cheap…

Eftresom jag glömt pappret hemma lovade jag att scanna det och sända det per mail till den unga  dam som idag tog hand om mej ,frigjorde mej från apparturen tack för all hjälp Martina du var en skön upplevelse precis det jag är van att uppleva på DANDERYDS SJUKHUS. Vilket jag också gjorde med ett undandtag. Jag scannade fler dokument samtidigt och glömde naturligtvis trycka på klar knappen mellan dokumenten, haha ha å´´´vad var det som nu  var så kul .JO jag scannade ett dokument som skulle till TELE 2 Support till en gullig röst jag pratat med tillhörande en kille, ung förmodar jag  vid namn Mattias samtidigt  som de papper som skulle till sjukhuset. He he he he, jo visst, Mattias fick ALLA PAPPER  så  support på TELE 2 har nog legat i skratt kramp över vad jag noterat om mej själv under ett dygn varpå jag kände nödgad att maila och förklara vad  jag gjort, och det till en komplett främling, men kul hade jag under tiden jag skrev och vred mej själv i skratt så tårarna rann för detta är såååå typiskt  mej det är ytterligare ett bevis på att jag är jag och jag är Mona,

 Å´då måste jag bara få skriva i de sista raderna för idag jag gjorde ett intressant möte via tv idag( i programmet efter tio med Malou von Sivers)   med min, nu stora idol BJÖRN RANELID å´´´ vilken man, människa och författare har sett honom vid ett par tillfällen på tv och fascinerats av vilken ljuvlig människa ,en empatisk ödmjuk och egotrippad man som står med båda fötterna på jorden och står för det oj sånt går jag igång på och jag skulle ge mycket för att få hans nya bok signerad och komma i kontakt med honom då jag i sista ordet hörde att han vill hjälpa gymnasieelever som vill författa och som hanterar mobbing och utsatta barn i samhället vilken otrolig  godhjärtad man .

Vi har ju en liten författarina i hemmet ett begåvat stycke bonus barn ( förlåt Ragnhild att jag lånar din unge) som får vem som helst att tappa hakan av hennes vilja att göra ngt av sitt liv. Under tio månader har vi bara gått från klarhet till klarhet och allt jobb har hon själv gjort men vi står bakom och håller i till vingarna torkat och hon kan flyga själv,

Under trettio år har vi haft flickor som kommit och gått vissa varit längre än andra,

 Kan inte tänka mej en middag utan ”VÅRA” flickor och deras dråpliga komments hör här , äldsta flickan frågar mej . Mona om du fick vara en av alla hundar här hemma för en dag  vilken hund skulle du vilja vara. Snabbt utan tanke.TOFFLAN för hon är med överallt flyger över bord och bänkar stjäl mat som en korp och tar konsekvenserna av det magont som blir efter en chockld ask av modell större  den hunden är min idol också helt galen orädd och har grav AD HD vilket är ett måste för att regera i denna fyrfota flock kunde hon så skulle hon likt en ödla gå på två ben då man ser mer och inte missa sså mkt i livet…, men varför säger tösen, hon är ju aldrig mätt  och belåten, nä det var ju just det , inte jag heller för.  Dom är sååå ljuvliga nu är de två kvar en 18 åring och en 16 åring och fy för den lede den dagen de vill flytta ur sitt bo, å´vad jag önskar jag vore en skata ,  ja för de barnen håller sej runt föräldrarna länge och lever ofta i nya par där de föds .gode tid vilken stor gård vi skulle ha hur många hus som helst. Men alltför mina flickor och hundar.

Jag är så förbannad, besviken ,ledsen och förtvivlad

Vad händer med vårt samhälle och Sverige, ska vi bli ett hunsat folk med en diktatorisk hand?

Å´ ena sidan så ska vi hålla mördare under fötterna för att de har inte någon förklaring till det de gjort.

Är en människa våldsbenägen och det går till mord skall denne ha straff inte vård!

Alla kan vi bli förbannade och riva i men vi hoppas då på att det finns en spärr så vi kan hindras från att göra mer skada en nöden kräver, men å andra sidan vad vet jag ,är bara en funderare i ämnet.

Sen har vi nästa ämne och det är dessa klåpare som inte har mycket att göra i livet för att må bra, än att syssla med angiveri och tar i så skjortans knappar far all världens väg, vilka idioter!!!!!!

Ta och titta i deras byrålådor så ska ni se, för den som befinner sej perfekt själv har mest att dölja.

Ja nu tänker ni, vad babblar/skriver hon om. Jo LÄNSSTYRELSENS framfart hos uppfödare av hundar runt om i landet.

Tack snälla hundsports skribent för denna debatt artikel. Man blir mörkrädd när man ser och läser vad dom ställer till med, här finns konsulenter i vår organisation som håller koll, räcker inte detta? Utan vi ska ha polis, läns vet. och kontrollanter som kastar sej in i ens hem och anklagar en för djurplågeri och vanvård.

Där står man helt rättslös känns det som, man blir tagen på sängen vilket gör att det tar ett tag innan man fattar sej och ställer frågor.

Jag känner mej förskonad när jag läser artikeln om vad som hänt uppfödare runt om i landet, ska det få vara så här- ska vi känna oss rättslösa mot denna myndighet.

Jag har också haft besök av dom, inte vi, Kenneln utan Jag Mona Uddenholm.
Den mest förfärliga människa som finns i hundbranschen, jag har ett så sömlöst samvete så ni anar inte, jag har hundar inlåsta i burar, jag har mörka små boxar som inte håller måtten jag har djurhållning under all kritik dessutom har jag en liten ”kappad” hund (  hjärnan har inte sagt att bakbenen kan man röra på och stå upp) som är tre år, hon är the leader i flocken , lika händig som de fullkomna, hon går själv ner och även upp för trappor om hon måste.

Det är upp till var och en att ha en åsikt om detta, men vi har gjort valet att ge henne ett drägligt liv ,den dagen det inte fungerar får hon gå till himlen men hon är funktionell organiskt och mentalt som vilken galen dvärgschnauzer som helst och mer älskad av alla än man trodde var möjligt, hon är en ”hundunge” att beundra. Aldrig sjuk, aldrig deppig, aldrig hindrad att göra det de andra hundarna gör.

Hon springer över stock och sten och ingen "best" i huset är stor nog för hennes härskande.

Ändå……………finns det de som har den smärtsamma elakheten att säga att Tuulikki lider Hon skall enligt angivarna ha avföring och urin på sej konstant  ( har aldrig hänt ,hon sköter sej som de andra djuren ) hon skall även ha köttsår på mage och benen!!!!!!!(Hon är mer välpälsad än många,  tät päls ända upp på magen.

Fattar ni vad det smärtar och detta visste dessa angivare, att ska vi eliminera den kärringen så tar vi det som gör mest ont, hennes hundar och ”hennes” barn.

Nu ska jag dessutom utlämna mej och säga att jag inte har gråtit så mycket sen min dotter dog för 23 år sen, och alla som känner mej vet att jag är en känslomänniska i alla lägen. Detta var bara en del jag var anklagad för, och gud vet hur man gör för att värja sej. Inte jag, den styrkan fick jag inte.

Att vara så gemen och svartsjuk fattar jag inte, och allt detta för att jag inte skrivit avtal med dessa angivare.

Och hur tror de att det ser ut för dem? Jag kan vara utan dessa tikar men fortfarande så är det i lagens mening mina och stulna men vet ni, det skiter jag i .för jag bjuder på dessa två tikar. Har inget behov av att slå med samma mynt som dessa angivare gjort.

Jag går vidare i livet. För till syvende och sist så vet ju jag,att dessa hundflickor sköts ypperligt och det är och har alltid varit det viktigaste för oss.

Men fortfarande är företaget blåst på 25000;- f´låt en oreglerad skuld gör att det är 23,000:-Även det lever vi med och klara oss utan .

Att föda upp hundar ska vara stimulerande och förståndigt, ett kärleksförhållande till alla parter.

Men som goda vänner i branschen sa en gång för längesen Mona stå vänd åt sidan  hela tiden med ögon i nacken , så du är beredd när dolken i ryggen kommer,  men se, jag var inte det

Trots att vi varit med så länge har jag aldrig märkt att det blåser så hårt på toppen ,visste  inte att  jag hade så mycket styrka kvar i mina raser.

Med detta vill jag säga, att jag hoppas detta med Länsstyrelsens framfart blir hanterat i  de högsta instanser som finns med pekfinger.

Personligen tror jag att vi hundägare/uppfödare är ett bra släkte ,men vad gör man åt dessa djurplågare i och på gårdar där hela djurbesättningar ligger döda, det skiter man i, men ogrundat angiveri det hanterar man snabbt med buller, bång och polis.Fy F-N säger jag.

 Så alla ni som är där ute och gör ett heders värt jobb i vår organisation SKK ställ upp för oss som sköter vårt jobb och som lever älskar och lider med  våra djur.

Låt det inte gå så långt att vi fråntas djuren bara för att statuera exempel.

Så be strong n´feel the force

Mor I skogen.                      (som sover gott med hundar i sängen och runt sej i huset)     

Hallå igen,

Man undrar när det ska sluta snöa-- eller bli milt och våren snart titta fram.

Sitter här själv så när som på hundarna där den yngsta leker med en aktiverings leksak, tänk att vissa valpar kan roa sej själv --de andra ligger utspridda lite här och där det är nästan natt tyst runt oss.

Flickorna har nu åkt på vart sitt event --den lilla 15 åringen har åkt hem till sin mor för att fira sin 16 årsdag i helgen ( hon fyller på måndag).Den äldre som fyllde 18 i veckan ska nu på kryssning med sin familj.( parta på gumman det förtjänar du HA KUUUL!!!)

Underbart att de har möjlihet att umgås med sina familjer i en bra relation, inte alla som har den valmöjligheten av de som placeras i familjehem -.men här är båda familjerna rara goda människor som är delaktiga i vad som händer deras döttrar till det bättre.

Vilket gör oss glada.

Vad annars har hänt,-- fick besök av min svärdotter ( Kims Anna) hon hämtade sina hundar som varit hos oss under tiden de varit bortresta.

Anna är en underbar upplevelse som man bara kan älska på gott och ont-- för det gör ont ibland att bli påmind om hur det var när jag själv var ung-- sonen har hittat sin soulmate och jag oxå (Älskar er alla)

Men jag saknar en som skulle vara med nu mer än någonsin-- min dotter Jeanette ---fy vad det gör ont ibland, men nu kan jag hantera det bättre--pratar mer öppet om henne, synd att ödet hade andra planer för henne, för idag känns det som om jag skulle vilja vara där hon är, för det smärtar i min kropp och själ-

oftare nu än vanligt , därav den otippade anledningen att JAG i september lät tatuera mej .

Helt galet helt vansinnigt men som den jag är,så har jag väl bestämt mej för en sak så ska det bli så.

Jag bara vaknade en morgon med känslan att jag var tvungen att göra upp med min smärta och sorg efter 22 år, där jag knappt klarat av att prata om henne inte titta på livet med henne före den 4/4 1987.

jag bestämde att nu skulle hon sitta på min axel likt den ängel hon var och representerar för mej-- min väktare och healare-(Hon skulle bli 40 i år) detta är till minne av henne

Men att jag --MONA-- skulle falla för att gå till en tatuerare är helt galet ,

Hur som haver jag fick på hejat av en "vän" styrkan att gå till Teds Tatoo --jag en äldre kvinna med alla konstens ursäkter för att ens ha en bild på min kropp,

Killen som tog emot var såå rar och ville att jag skulle skriva ner exakt vad jag vile ha och hur den skulle se ut.

Sagt och gjort två månader senare satt den där- om ej på axeln, men väl där den hör hemma , och resultatet är oxå registrerat ( vilket man heller aldrig skulle tro om mej ) här på min blogg, så slipper man ha funderingar runt detta besynnerliga beteende från mej, så jag hoppas att man ursäktar mej att behöva se en del av min kropp på bild så här , men jag är srolt över den och det står jag för.

Ja nu tror jag att vi slutar för idag ska laga mat och se till att fyrfotingarna får mat och gud bevars, rent vatten i sina skålar, så det oxå finns registrerat-- att de får dricka obehindrat i detta hus både barn och djur när det kommer till vatten vill säga he he he.

tjing tjing Mona

Och vem är jag då-- jo, Mona Uddenholm, Mamma MU, Mor i skogen eller ja vad det är ni kallar mej .
Men för er alla som inte träffat på mej tidigare så är jag just bara det-- Mamma, bonus mamma, Farmor bonus farmor och bonus mormor.

Och enträgen fosil till gammal uppfödare och ägare av hundar i snart 40 år under prefixet ZANTANA.
I huvudsak så är det svart Riesenschnauzer som är synonymt med mej, men familjen består av dvärgschnauzer och en Svart Rysk Terrier .
Jag har genom åren oxå trimmat en hel del hundar men detta är nu bara för familjens hundar.
Skall förtydliga mej lite  om hunderiet vid annat tillfälle .
Min andra passion är människor -- och i detta fall unga människor , flickor som farit illa eller som bara inte kan hantera livet, koderna, och ha inre styrka att stå emot, eller bara inte fått höra att dom kan , att dom duger, eller när det skiter sej för dom så sviker den vuxna inte.
 
Detta är ett ämne som jag kommer att avhandla mycket och ofta, nu när jag skriver så bubblar det i mej för jag har massor att fundera över med min dagbok.
livet är tufft inte lätt att leva---men vem sa att det skulle vara enkelt.

Det har blivit 18 barn, varav 15 andras eller som vi kallar dom bonus barn och tre eget levererade :-)
Av bonus barnen blir den yngsta  16 på måndag ( Hon har designat min blogg)den äldre flickan blev 18 och myndig igår, hurra hurra- hon är en liten docka som kommit en lång bit på väg och är nog snart flygfärdig.
Hoppas att det tar ett tag för dessa två lyser upp tillvaron med många glada skratt och svängningar.
Detta får räcka för denna  gång-- vi hörs snart igen-
kram kram Mona